Jag kan erkänna, jag har jätte svårt att lita på folk. Att dem faktiskt gör det dem säger, att den håller det dem lovar. Att ord som verkligen har en betydelse inte går till spillo. Det finns en person där ute som betyder väldigt mycket för mig, en person som är expert på att lova saker men också expert på att bryta dem. Tillit är ingenting man får, det är något man förtjänar. För mig tar det en längre tid att ge personen tillit. För varje gång man ser en början på att personen i fråga verkar bättra sig..visar den sitt riktiga jag. Jag kommer aldrig vara någon som förlitar mig på en människa till 110procent förrens den dagen personen visar att jag kan. Men det räcker inte att säga "jag lovar",eller, "du kan lita på mig". För hur många gånger har man hört den visan och sedan blivit sviken? Ord är ingenting om man inte förstår dess innebörd. Jag själv har många brister, men jag vet ändå hur jag är. Jag är öppen ( kanske ibland för öppen), jag drar mig inte tillbaka, jag säger det som jag tycker ( ibland det första som ploppar upp i mitt huvud). Därför ljuger jag aldrig heller. För lögner kommer man ingenstans med, det kanske låter bra för stunden men förr eller senare kommer sanningen fram och man sårar personer mer än vad som hade behövts. Sanningen kan göra ont, men att ljuga och få reda på sanningen senare gör ondare.

Jag släpper inte in människor nära inpå, inte längre. Förr gjorde jag det. Men nu avvaktar jag och försöker hålla andra på avstånd för att inte sen bli sårad. Självklart skapar jag nya kontakter, har mina vänner. Men jag är väldigt försiktig med nya. Eller egentligen är jag inte det. Men samtidigt så är jag. Men tillbaka till ämnet..

Till hösten kommer jag behöva vara ifrån en av mina närmsta. Och jag vet ärligt talat inte hur jag ska klara mig, jag är livrädd för att det inte ska fungera som jag vill. Jag hatar att inte veta vad som kommer att hända. Jag vill ha kontroll på allt kring min närvaro. Jag litar inte på en viss person tillräckligt mycket för att klara av det, att bli lämnad här och den långt bort. Jag misstror för att den ska svika mig, för den är väldigt bra på att såra mig och utesluta mig från dess vardag. Jag ska försöka lita på personen en gång till, men jag mår bara psykiskt dåligt av att tänka den tanken. Jag är livrädd. Livrädd för att bli lämnad. Speciellt för någon annan.

Egentligen borde jag inte känns såhär om allt vore frid och fröjd eller hur? då kanske det inte är frid och fröjd? Det kanske inte alls är så bra som jag alltid trott..

Vad gör man när man förlorat tilliten till en annan människa? eller egentligen, om man aldrig riktigt skapat någon tillit. vad gör man? Det finns ingen därute som sårar mig mer än den, det finns ingen som gör mig så lycklig, det finns ingen som jag känner såhär för, Det är bara du. Men samtidigt så litar jag inte på dig. Inte ett dugg..